Påverkad av oraklet i Delphi, etabliserade en man vid namn Byzas en stad, som idag heter Istanbul, ca 657 före kristus. Trots erövring av Alexander den store och så småningom understött av det romerska riket, stod sig Byzans ganska väl, tills den retade en romersk kejsare. Och genom att tvinga in sin fiende i ett privatkrig blev det därefter förstört. En ny stad uppfördes ca 330 efter kristus, som först kallades Nya Rom, men omdöptes snabbt till Konstantinopel av hänsyn till en ny romersk härskare.

Konstantinopel betraktades som Eurasiska världens huvudstad, till stor del för dess utsökta arkitektur – många av de flesta kristna kyrkor och palats, såväl som den imponerande hippodromen finns kvar än idag. Utsmyckningar och försköningar av staden fortatte i takt med att det östra romerska riket växte i styrka, och nådde sin glansperiod under kejsare Justinian på 600-talet. Under de närmsta århundraden utsattes staden för attacker från trupper av islamiska och bulgariska riken, men korsfararna plundrade den till slut år 1204. Staden återtogs av ett förnyat byzantinskt rike 50 år senare.

Konstantinopels fall inträffade år 1453, när den ottomanska armén under Sultan Mehmet II intog staden. Det var under ottomanerna som den klassiska moskédesignen uppkom och många andra kända byggnader byggdes i staden, som snart återgavs namnet Istanbul. Det ottomanska riket utnämnde sig själv till millitär stat under 1800 – talet och gick in i en svacka med tanke på att den var långt efter Europa i områdena vetenskap, politik och handel. Detta ledde till modernieringsförsök och knivskarp konkurrens, vilket ledde till den slutliga slakten av janissarierna, sultanens livvakter och den kända symbolen för den gamla regimen i Istanbul.

Etnisk nationalism splittrade det ottomanska riket. Grekland uppmanade 1832, med Bulgarien, Rumänien, Albanien och Araberna att följa exemplet. Under tiden gjorde sig andra europeiska makter redo att käbbla över geografiska smulor. Ryssland försökte pressa Ottomanerna för att få kontroll över det vacklande rikets tillgångar men det oturliga resultatet blev Krimkriget som utkämpades 1853 – 56 med brittiskt och franskt support för turkarna mot inkräktande rysk makt.

1900 – talets vändning möttes med flera nationalistiska uppror i Makedonien, Kreta och Armenien, och turkisk stabilitet slog ett nytt bottenläge efter att landet lierade sig med tyskland under första världskriget – resultatet blev brittisk ockupation av Istanbul. Turkiska inbördeskriget, under vilket kraftfulla nationalistiska styrkor bekämpade angripare från Grekland, Frankrike och Italien, ledde slutligen till födelsen av den turkiska republiken 1923.

Sätet för den nya nationen etablerades i Ankara, och Istanbul, inte längre betraktad som ett politiskt eller kulturellt maktsäte, degraderades till en bakgrundsroll i termer av dess prominence som stad. Allt av detta ändrades dock under 1980 – och 1990 – talet, när Turkiet upplevde en ekonomi – och turistboom, och Istanbul återtar nu sin rätt som “huvudstad” i östra medelhavet.

Tyvärr slocknade glansen över det turistvänliga ryktet, när en jordbävning, 17 augusti 1999, som mätte 7,4 på Richterskalan, ödelade en yta på 90 km av stadens östra del. En smäll i välståndet gjorde att allt vände och bidrog till förödelse. Dåliga byggnadsverk som upprättats i all hast i ett försök att spara in på det ekonomiska förfallet, rasade som tändsticksmodeller och dödssiffran räknades till flera tusental. Det räckte för att slå hål på Istanbuls turistindustri, men de flesta börjar nu återhämta sig, till de nivåer som var före jordbävningen.